älskling de har redan dött en gång
hej på dig min blogg......hogg. varför finns det inget bra som rimmar på blogg??? önskar att det rimmade på drog. blogg och droger låter ju glamouröst ihop. tangenter och morfin, trycksvärta och rödvin.
här sitter jag ensam på kulturhuset i Stockholm, låtsas vara kulturell men jag har ju i alla fall skaffat mig ett bibliotekskort. för att låna böcker? nej nej, jag behöver ju deras wifi. känner bekräftelseabstinens, alltså jonas Gardell-syndromet och bara därför började jag nu skriva ett blogginlägg. twitter lyckades ge mig bekräftelsen jag behövde imorse för att orka gå upp ur sängen, men nu har det säkert gått två timmar sen jag fick min fix. det jag twittrade om var att jag imorse vaknade mitt uppe i en arbetsintervjua. allt var ett vackert drömlandskap, gulliga ponnisar som hoppade omkring på turkosa kullar och röda moln. någonstans i mitten dansar jag med utsträckta armar, blicken upp i himlen och jag omfamnar samhället: jag skaffar mig ett jobb. ett helt normalt jobb, med arbetstider och lön verkar det som. jag skriker upp i de röda små molnen, ponnisarna tittar med glittrande ögon på mig och frågar om jag skulle tycka det var kul att jobba med barn?
NÄ FY FAN svarar jag, rycker till av ljudet när jag raspar detta ur min morgonhals. drömlandskapet löses upp i konturerna, ponnisarna begår ninja-självmord och plötsligt ligger jag i min sängsoffa, fönstret har blåst upp och en lampa har ramlat ner över mig. jag håller i en liten ful telefon och jag har precis sagt till en framtida arbetsgivare att jag hatar barn.
Trots detta gick jag vidare till nästa nivå och ska tydligen på fysisk arbetsintervju på måndag. tänker inte avslöja vad det är för jobb. HERREGUD jag läser svenska 1 på universitetet ni kan räkna ut med RÖVEN vilket jobb jag troligtvis pallar söka.
om någon skulle säga att jag skulle gå omkring och dela ut CV:n med bifogadsexy bild till varenda butik på Drottninggatan säger jag bara hahahahahaahahahaahahahaahahhaaha nej.
anledning: för varje gång jag får ett nej måste jag få minst två ja. därför söker jag bara jobb jag kan få. detta är så klart fegt och typiskt en lat nittiotalist med pretantioner, vilket jag är. ibland tänker jag på den gången jag sökte jobb som servitris. oh. my. god. ibland har jag nog den skevaste självbilden i världen. att jag, alltså jag freja, skulle stå i en kassa i nån ful pikétröja och låtsas vara trevlig/glad? näää du. butiksjobb i en superfashion affär däremot, det skulle jag kunna tänka mig. jag skulle sälja mest kläder av alla som jobbade där för att varenda kund som såg mig bära vad jag nu bar skulle köpa det dirr. jag skulle bli uppskattad av alla, tills avundet stiger in. bara chefen skulle älska mig och mina försäljningssiffror. vi inleder ett förhållande. plötsligt är jag modell, butikschef, modeprofil samt lyxhustru. älskar mitt gemål som fan så klart, vi delar intressen och hen är fab as fuck. jag med. allt är underbart.
*end of story*