obefogad.blogg.se

Hej min blogg. När jag skriver detta är jag obehagligt glad. Det finns ingen som helst litterär poäng med det. Det är lyckans tre ben jag fick förklarat för mig när jag var på oslipat häromdagen, vilket för övrigt var askul. De tre benen är att ha något att göra, något att gilla och ngt att se fram emot! Så jag gör roliga saker, gillar roliga saker och ser fram emot roliga saker! Dränk mig i hallonsås och kalla mig plötslig optimist. Det är såååå overkligt? Känner mig inte alls poetisk eller cynisk som jag annars gör. Känner mig bara härlig och go? Jag hatar härliga och goa personer? Trodde jag? Men det gör jag ju inte! Vad ska jag ta mig till!!!!!!!!!!! Förra veckan var jag en sömnlös natt till ifrån psykos och ba aaaaaaa hakuna matata pinjata potatis sylt mm mums Va gott.

 

Ikväll ska jag på teater och imorgon på en bio i form av förhandsvisning. Detta är precis vad Stockholm är till för.

 Stockholm är inte alls till för att prata med busschaufförer? Äcklas av min glädje nu. Blev precis bjuden på dyr brunch förut på Östermalm, alltså där jag bor, där det var sweet sixteen. vill spy på nästan alla amerikanska influenser, särskilt när de har med konsumism att göra. Men när tjejen som fyllde år fick ett paraply med fastknutna sedelbuntar inuti, kunde jag bara garva läppen av mig. Där satt jag med tokig hatt och hipsterkläder mer eller mindre och fick bevittna detta nyrika beteende bland top notch östermalmsbor.

 

Det näst roligaste med denna brunch var en annan donna som satt vid bordet bredvid och inte visste hur man skalade räkor. Klart det fanns nyfångade räkor på denna brunch och klart att jag som ändå är från västkusten tog mig ett mindre berg och skalade snabbt och smidigt. Och denna brud, som först inte ville låtsas som man fanns, sen stirrade hon mest dömande på en för att sedan övergå till att försöka dölja att hon verkligen behövde veta hur manskalade räkor? Hon satt där och kladdade med räkhjärna och räktentakler överallt kring sina så mjuka och välmanikyrerade fingrar, försökte diskret titta på hur fan jag bar mig åt för att avlägsna huvud och utombordsskelett på den lille räkisen. sen blev hon sur, gav upp, kallade räkan för jävla fisk och skällde sedan ut sin pojkvän för att inte sitta tillräckligt rak i ryggen. en lågmäld, passivt aggressiv utskällning. Det var underbart att se. "sträck på dig! Du kan inte sitta så där! HÄRINNE!" *viskskriker*

 

När jag och mitt sällskap inte längre kunde roas mer av dessa stela människor tog vi vår pannacotta, våffla och bubbel och satte oss utomhus. Fick svettningar som kan jämföras med klimakteriets fasor. Jävla shizofrena väder. Äh nä men det var skitvackert. Hade instagrammat denna sista vackra dag om jag hade haft en smartphone.

 

Vad tycker ni om att läsa mina tankar när jag inte längre mår skitdåligt? Det känns så udda att skriva när det inte är ångest man behöver skriva av sig. Nu är det tydligen glädje. Återkommer senare om det är så att jag skrivit av mig glädjen och nu kommer återgå till att vara en liten nervsammanbrottsgrotta. Om. Vi får se. Puss hej